Gården och släkten
(Ur Kristianstads läns J. U. F.-distrikts studietävlingar)
Min släktgård
Ej finns deras namn på hävdens blad
de levde i ringhet och frid
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
De kände ej trältjänst, tillstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
I den västra delen av Loshults
församling ligger 2,5 km väster om kyrkan vid vägen Loshult-Lindås-Hallaryd en
gammal släktgård, benämnd Olatorp, som räknar sina anor från början av
1700-talet. Enligt gjorda forskningar i landsarkivet i lund och tillgängliga
köpebrev och avhandlingar, kan med säkerhet följa gårdens släkthistoria tillbaka
till 1735, det är inte omöjligt att gården även före denna tid varit i samma
släkts ägo. Gårdens förste kände ägare hette Per Ohlsson. Han måste ha varit
född under den tid som Skåne tillhörde Danmark. Denne Per Ohlsson hade två barn,
sonen Ola och dottern Kerstin. År 1735 måste emellertid nämnde Per Ohlsson lämna
gården på grund av skuldsättningen, en summa på 149 daler smt. Härom talar ett
köpebrev. Gården Olatorp, eller som dess rätta namn Fornahässle, var under denna
tid en s.k. rusthällsgård. Ägaren skulle uppsätta och underhålla häst och karl
till södra skånska rytteriet och östra Göinge kompani. För att rädda gården åt
släkten bortgiftes dottern Kerstin med Esbjörn Persson som var född den 19 okt.
1695, i en angränsande by Gnubbefälle. Äktenskapet som blev barnlöst, upplöstes
två år där efter genom hustruns från fälle.
Esbjörn ingick år 1739 ett andra
äktenskap med Karna Jönsdotter och blev här med stamfader för den nu levande
släkten och ägaren till Olatorp. Detta äktenskap välsignades med en dotter,
Pernilla som föddes 1741. Esbjörn Persson dog 1754 och enligt kyrkoboken genom
en svullnad i ena foten och var vid sin död 58 år gammal. Änkan Karna brukade
gården ensam i 6 år. År 1760 ingick hon på nytt äktenskap med Åke Jonsson från
Loshult, var efter hon med sin man innehade gården i ytterligare i 6 år. Den
lilla flickan Pernilla har under tiden blivigt myndig och bortgift med Jon
Olsson från Gökön 1766 vilken och samma år tillträde rusthållshemmanet 7/32
Fornahässle.
I en handling daterad 18 okt. 1766 overlämnar Åke Jonsson, som
varit förmyndare för styvdottern Pernilla, dennas arv alltså gården till hennes
fästman Jon Ohlsson. Fästfolket lova att sörja för Pernillas föräldrars
livstidsuppehälle. Vid jultiden stod bröllopet mellan Jon och Pernilla. De levde
lyckliga tillsammans i 44 år. En bouppteckning omtalar att Jon Ohlsson dog den 2
okt. 1810. ur denna hämtar vi följande: " År 1810 den 19 okt. blev efter anmodan
av änkan Pernilla Esbjörnsdotter, tvenne barn Pernilla Jonsdotter gift med Per
Månson, Fornahässle, dottern Elin Jonsdotter gift med Nils Persson i Killeboda,
såsom omyndiga tillstädes." Bouppteckningen uppgick till en summa av 138 daler.
Det var år 1788 mitt under brinnande krig och Anjala uppror stod bröllopet
midsommarafton på rusthållshemmanet nr 1 i Fornahässle mellan hemmadottern
Pernilla Jonsdotter och Per Månsson från Östanböke. Det var ett ungt brudpar.
Brudgummen var 21 och bruden 19 år. Bröllopet firades en hel vecka och det gick
under denna tid ganska festligt tillväga. Man gick så vitt sig göra lätt hem på
kvällen och kom tillbaka dagen därpå och nu hade gården fått en ny rusthållare.
Per Månsson hade många barn, sönerna Måns, Ola och Sven, döttrarna Elsa,
Kerstin, Bengta, Sissa. Ett olyckligt öde vilade över familjen ty fyra av barnen
voro från födelsen vanskapta.
År 1828 överlät Per Månsson gården till sin son
Ola, som var född den 17 maj 1798, och alltså var 30 år. Efter en ungkarlstid på
2 år gifte han sig den 15 juni 1830 med Dorothea Jönsdotter från Honosarp i Osby
socken, hon var född den 21 nov. 1807, Ola Persson had en stor familj att draga
försorg om, i äktenskap föddes nämligen 10 barn, 5söner och 5 döttrar, sönerna
hette Jon, Nils, Per, Jeppa och Sven, samt döttrarna Pernilla, Johanna, Elna,
Maria och Ingegärd. Enligt de gamlas utsago skulle Ola Persson varit den förste
på orten som försökt sig på mossodling. Men genom för dålig dränering blev
resultatet inte så lysande och man lät sedermera odlingarna förfalla. Vid denna
tid utgjorde Osby och Loshult gemensamt pastorat.
Under sin tjänstgörning här i
Loshult bodde prästerna på gården, där alltid ett rum skulle finnas för deras
räkning. Av Ola Perssons fem söner övertog sonen Jeppa, född den 14 juni 1839,
huvudgården. Vid samma tillfälle frånskiljdes olika, ägostycken som övertogs av
Nils Jon och Sven. De skogsskifte, som ägdes av Jon har sedermera tillfallit
huvudgården. Sonen Per utflyttade. Gården var vid Jeppa Olssons tillträde
välskött men genom skuldsättningar och borgen förbindelser måste gården gå under
klubban exekutivt. Detta skedde i Broby 1886, under en mellan tid på 46 år från
1886-1932, är gården av den gamla släktens ägo som tidigare nämnts hade Ola
Persson 5 söner.
En broder till Jeppa (huvudgårdens ägare), Sven hade en dotter
som 1920 gifte sig med en son av gårdens nye ägare, Per Johansson från Hallaryd,
vilken vid den exekutiva auktionen inköpte gården Olatorp. 1932 blev dottern
änka och därmed hade gården och släkten funnit varandra. En dylik gammal
släktgård har naturligt vis genomgått många skiftande öden under sina många
ägare, gården har i äldre tider varit betydligt större än nu. Men genom
utstyckning och försäljning av jordområden har arealen reducerats till c:a 200
tunnland. I forna tider har gården varit kringbyggd. Men nu finns endast
boningshuset kvar på den gamla gården.
Uthusbyggnaderna äro av nyare datum.
Enligt en gammal sägen skall snapphanarna ha stuckit gården i brand på
1600-talet. Man kan sålunda anta att nya byggnader blivit uppförda därefter och
skulle alltså de nuvarande boningshusen datera sig från denna tid. En
genomgående restaurering utfördes på 1830-talet av boningshuset som före denna
tid var ryggåsstuga med torvtak. Sådan är i korta drag verklighet sagan om en
gammal nordskånsk släktgård.
Nu fångar jag toner ur sommar och
höst
och ger dem visans lekande röst
Låt gå, det är också ett värv
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
En låt av storm sus och vattusprång,
en tanke, manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog
ni har sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.
Reinhold Persson,
Fornahässle, Killeberg.